Kostrådgivning imån

Imån ska jag göra en spännande sak, spännande och aning otäckt, iaf i min värld. Jag ska nämligen på kostrådgivning. Det är inte det att jag inte har bra koll på kost, för det har jag absolut, men jag känner att jag behöver en spark i baken. Framförallt för att äta regelbundet. Men som jag skrivit innan så kan jag tycka att mat kan vara komplicerat och en ganska farlig trigger för ett ohälsosamt beteende. Jag gillar inte tuffa begränsningar i mat utan för i mitt fall iaf om jag begränsar mig så blir jag extremt sugen på det jag förbjudit (kategori: man vill alltid ha det man inte kan få). Jag kan även se en problematik i att ha specifika ätardagar då man äter allt man varit sugen på under övriga delen av veckan för det känns som det kan bli en hel del hetsätning då.

Som ni märker så kan jag problematisera mat en hel del. Jag tycker mat är komplicerat och speciellt i dagens samhälle när det är så mycket fokus på vad man ska äta och vad man inte ska äta. Det blir liksom för mycket ibland, vi har lite tappat det sunda förnuftet, åt bägge hållen. Hälsa är en balansgång och ganska svårdefinierat område. När jag valde att det var inom det här området jag ville jobba för 8 år sedan så såg det ganska annorlunda ut vilket gör att jag måste omvärdera vissa saker från hur jag kände då till hur jag känner nu för att ha samma passion som innan. Men jag tror även det är viktigt att jag är sann mot mig själv och mina värderingar.

Imån ska jag även göra en mätning av kroppssammansättningen och sen om ca 6 veckor göra en uppföljning. Jag tänkte att jag skulle köra 6 veckor med ganska intensiv styrketräning så det som kommer bli mest intressant ska bli att se förändring på muskelandel. Förra gången jag gjorde testet var för flera år sedan under en period då jag knappt tränade och då hade jag ändå en högre muskelprocent än medelkvinnan så förhoppningsvis ser det ännu bättre ut nu!

Som sagt ska det bli spännande imån. Jag måste verkligen fokusera på att gå dit och vara helt blank i huvudet och sedan själv bilda mig en uppfattning om allt. Men mitt fokus ligger som sagt på att försöka äta regelbundet först och främst för det är det jag framförallt slarvat med under de senaste åren, mkt pga stress och bortprioritering. Sedan ska det bli intressant att träffa någon inom samma område som läst samma utbildning men en annan inriktning :)

Typ godaste som finns!

//Lissie

Att andas en idrott

När jag var yngre så handbollen mitt allt. Jag andades handboll praktiskt taget. Jag började när jag var nio år efter att ha följt med min dåvarande bästa vän på en träning. En träning var det som räckte för att jag skulle bli fast och sedan vara fast i många år. När jag började högstadiet var det naturligt att söka handbollsklass på Junedalsskolan och när jag började gymnasiet var det naturligt att läsa idrott & hälsa med handbollsinriktning. När jag som 17-åring inte fick den speltid jag förtjänade i min modersklubb och ett lag från den konkurrerande klubben ville ha mig tog jag beslutet att gå även om det kändes som ett svek. Men jag visste att jag skulle svika mig själv mer genom att stanna och ständigt känna frustration. Min modersklubb vägrade dock att skriva på övergångspapperna vilket gjorde att jag halv säsong inte fick spela några matcher. Jag var då en ledsen 18-åring som efter en fantastisk försäsong visste att jag hade större potential än någonsin men inte fick chansen att visa det. Men ett miljöombyte var precis vad jag behövde och jag insåg att lojalitet tyvärr inte alltid betyder något gentemot andra men alltid betyder allt gentemot sig själv. 

När jag var yngre såg jag till att allt matchade matchdräkten, t ex nagellack, hårband, svettband, lagkaptensband, ögonskugga och strumpor. Ganska imponerande att jag lyckades få tag på alla dessa saker då våra matchdräkter hade de vackra färgerna gult och grönt... Att måla på grönt eller gult nagellack var liksom mitt sätt att tagga till innan match.

Jag var en duktig försvarsspelare och spelade praktiskt taget alltid i mittförsvaret trots min längd. Men jag kompenserade min längd med känsla. Tack vare att ligga steget före så hade jag inga problem med att hantera längre och större spelare. Känsla, styrka och en oräddhet kom jag långt med. Jag älskade styra försvaret och jobbade hårt för att få alla i laget att förstå att de bästa försvaren jobbar tillsammans. Om en spelare missade att ta sin spelare i försvaret skulle det alltid finnas någon bakom för att täcka upp.

90-laget jag spelade i under mina yngre år var ett fantastiskt talangfullt lag, och ett förbaskat bråkigt lag. Ett tag kändes det som att det var bråk varje träning, men trots detta levererades det på matcher och guld i serier, DM & cuper skördades. Vi var ett väldigt framgångsrikt lag som syntes och hördes var vi än kom och vi hade mycket kul tillsammans, t ex i Prag och i Danmark. Jag höll mig utanför bråken i laget förutom när jag försökte medla. Jag tror det var delvis därför jag blev lagkapten, för jag var opartisk, inte rädd för att ta en diskussion när det behövdes och för att jag var otroligt hängiven laget och idrotten. Att vara så hängiven och dessutom vara lagkapten kunde ibland vara ganska frustrerande, speciellt när vi kom upp i den åldern när många andra saker som t ex killar och alkohol allt mer lockade. Hur mycket ansvar jag än ville ta för mitt lag så var det ju faktiskt individuellt ansvar som la grunden för prestation.

Som sagt, handbollen var min största kärlek i livet och utvecklades till min identitet. Många förknippade mig med handboll och jag förknippade mig med handboll. Min första pojkvän var handbollsspelare liksom mina närmsta vänner. Det var delvis tack vare handbollen jag bestämde mig för att bli nykterist. Tack vare handbollen fick jag resa till ställen som Tjeckien och Island, uppleva förälskelser och skapa minnen för livet. 

När jag var 19 år tog jag studenten, flyttade till Halmstad och avla ett löfte till en idrottsläkare att ta ett minst ett år helt off eftersom jag hade rejäla förslitningar i ljumskarna. Jag hade gjort ett bra sista SM vilket gav lite lugn i själen. Det var svårt att släppa taget eftersom jag var handboll men ju längre tiden gick desto mer började jag släppa handbollen helt. Jag brydde mig inte om serier, jag brydde mig inte om de lokala Jönköpingslagen, jag brydde mig inte om handboll överhuvudtaget även om det ibland kunde svida till lite i hjärtat av saknad. Men de sista säsongerna hade varit tuffa mentalt och min kropp var sliten och trasig. Jag började uppskatta att ha en fritid utan massa inplanerade aktiviteter.

2011 tog jag ett studieuppehåll från mina studier. Jag blev halvt medtvingad på en handbollsträning av två vänner som ville börja spela igen. Jag var däremot osäker på om jag verkligen ville men bestämde mig för att ge det en chans. Laget vi skulle provträna med var ett lag där de flesta spelarna var födda 93/94, en årskull jag inte haft så mycket koll på eftersom det ändå var 3-4 år som skiljde mellan oss, jag visste dock att det fanns mycket potential i laget. Efter träningen gick jag hem och grät, jag kände mig nämligen värdelös. Jag dömde mig själv väldigt hårt efter en träning utan att ta särskilt stor hänsyn till att varken fysiken eller känsla var på topp. Jag kunde ha skitit i det efter den träningen, men någonstans kände jag "skam den som ger sig", så jag fortsatte gå på träningarna. Det gjorde däremot inte de vänner som tvingat med mig första gången, de la av ganska snart.

Ibland sved det att jag kände mig så otroligt kass jämfört med hur jag varit som yngre men ju mer jag tränade och spelade desto snällare blev jag i mitt tänk. När det blev dags för sommaruppehåll fanns det en osäkerhet om laget skulle finnas kvar och många spelare drog till andra lag. Men till slut blev det ett lag och trots att jag flyttat till Götet passade jag på att spela och träna när jag var hemma i Jkpg och trivdes fantastiskt bra med det. Jag hade mindre press än någonsin på mina axlar vilket var extremt skön känsla och tillät mig spela på ett annat sätt än innan. 

Nu har det gått en säsong sedan jag spelade handboll men jag har ju ändå fått en fin dos med handboll genom Celtic & kelt och vänner i andra lag. Men jag känner ett stort sug att nu till hösten spela själv. Utmaningen blir att hitta rätt lag, att släppa min prestationsångest och att bygga upp min kropp. Jag måste acceptera de skador jag har och precis som jag gör med andra, möta mig själv där jag är idag. Min fysik är inte optimal för handboll för tillfället men än är det ju faktiskt inte höst och att ha som motivation att få sitta iklädd en matchdräkt i en handbollshall är faktiskt inte dumt alls...

En av få matcher under mina 13 år med 2 utvisningar på samma match, annars var gula kort min grej.
Att ligga på den magiska gränsen. 

//Lissie

På väg upp

Karl-Magnus, gyminstruktör på Friskis där jag arbetar är ju en person som vars namn jag tidigare nämnt. Han är en otroligt inspirerande människa och jag tycker han är fantastiskt på att peppa och motivera. Men nu var det faktiskt inget hyllningstal jag skulle skriva utan om en sak han sa till mig för ett tag sedan. Vi stod och pratade jobb och utbildning och jag pratade om utbildningar jag var intresserad av och då sa han något i stil med; ”Men Lisa, du vet ju vad du håller på med redan nu, du kan ju det här.”

Han har ju en poäng… Jag har ju studerat idrott och hälsa i 6.5 år, spelat handboll i 13 år, gymmat i 5 år. Jag är ju ingen nybörjare inom området, jag har kunskap och jag har passion. Men som nyexaminerad i en värld som kräver erfarenhet så känner jag mig ganska okunnig ibland. Jag kollar på kurser och inser att jag faktiskt nästan redan innan pluggat kurserna jag ser framför mig på datorskärmen.

Jag kan inte allt, men jag kan mycket och jag är villig att lära mig mer. Jag har en sund och vettig inställning till idrott, hälsa och kost och jag älskar arbeta med människor. Efter att coachat och hjälpt vänner och bekanta med olika saker, bland annat komma igång och träna så vet jag att jag kan coacha på ett sätt som når fram. Jag har arbetat med människor på olika sätt i många år nu och vet att det som krävs för att skapa någon form av relation är lyhördhet, nyfikenhet och en tro på att människor kan prestera.

Ibland är det lätt att känna sig liten i den här stora världen men att ha tro på sig själv och sin kompetens är viktigt. Liksom att aldrig tappa hoppet eller låta sina drömmar blekna... :)

På väg upp...

//Lissie