Jag tycker att
Träningsglädje är en himla bra träningsblogg! Jag har så mycket lättare att inspireras av någon som inte är jättesmal utan som jag ser som mer lik mig. Vad man inspireras av är naturligtvis extremt individuellt men jag är en sån person som tror att jag lättast knyter an till saker som är nära mig. De flesta av de största träningsbloggerskorna i Sverige är smala, så är det bara, tyvärr får jag väl säga. För när vi har sådan liten bredd av exponering av de som tränar så kan (jag är ganska säker och kan antagligen hitta goda källor) det leda till att människor med till exempel övervikt och fetma känner att de inte "platsar" på gymmet. Det är ett moment 22 skulle jag vilja säga.
Men jag förstår de som känner ett utanförskap i de sammanhangen, trots att jag alltid idrottat och är utbildad idrottsvetare så kan jag ibland få riktig ångest på gymmet. Inte för att jag är svag, för även när jag är svag i mina mått mätta så är jag stark, men när det handlar om kroppsform. Det är ju tragiskt, att det ska få påverka något man älskar. Nog fanns det viss utseendehets inom handbollen också, med det går ju inte jämföra med den på gymmet. Vissa dagar på gymmet känns det som jag står och drar mer i tröjan än lyfter vikter.
Friskis&Svettis där jag arbetar är ändå ett gym med mycket olika människor i olika former och olika åldrar, precis likadant är det i personalstyrkan. Så jag inser att jag gymmat på ett mer "utseendefixerat" gym så hade jag antagligen varit ännu mindre sugen att gymma. Vi har inga vågar på F&S för vi vill inte att ett pass hos oss ska förknippas med vikt. Ja, vissa människor behöver gå upp eller ner i vikt, MEN behövs det en våg för att bekräfta att en människa gått ner eller upp? I mitt fall så är mina kläder bästa redskapet för att avgöra om jag gått upp eller ned, både när det gäller muskler och fett. Skulle jag använda någon form av fysiskt redskap skulle jag välja ett måttband.
Jag har alltid sett mig själv som en "större" tjej, inte jättestor men helt klart större än medel. Rätt eller fel går ju verkligen att sia i. Jag kan säga det är med sorg jag tänker tillbaka att jag kände mig tjock när jag vägde 7 kg mindre än nu. Jag tror att jag dock kan blivit lite räddad av att jag alltid fått bekräftelse, vilket naturligtvis är på gott och ont. Men enda sedan mina tonår har jag fått höra att jag har en attraktiv kvinnlig kropp. Att få den sortens bekräftelse tror jag kan göra att man känner att man har något att leva upp till och att kroppen spelar stor betydelse. Samtidigt som det känns skönt att veta att andra gillar ens kropp även när man själv inte gör det.
Sedan jag flyttade till Göteborg har jag dejtat mycket och i vissa fall fått släppa min kroppsångest för att den helt enkelt inte passat in i situationen. För att jag inte vill att den ska förstöra bra saker. Jag har i många stunder fått inse att det sitter i mitt huvud, inte i huvudet på personen jag dejtar som tycker om mig precis som jag är.
Men det är svårt. Det blir ett invant mönster, en del av en själv, att ha svårt att acceptera ens kropp. Det är ju normalt, man ska ju helst inte tycka om sig själv för mycket helst, finns ju alltid något att förbättra eller hur? Det är så tragiskt. Just nu tycker jag mindre om min kropp för den är "trasig", för att jag inte kan använda den hur jag vill, för jag tappat muskelstyrka. Men samtidigt som jag vet att jag måste jobba upp både kropp och självförtroende så vill jag inte att min självförtroende ska vara baserat på min kropp, jag är ju så mycket mer än en kropp. Och nu för tiden är jag ju faktiskt mycket mer än en idrottstjej också. Idrotten kommer alltid ligga míg nära och hjärtat och det är ju min vision att arbeta inom idrott/hälsa-området. Men just nu kanske jag behöver hitta tillbaka till träningsglädjen genom att göra nya saker istället för att hänga på gymmet som just ner mer ångest. Se nya saker, hitta ny inspiration och utmana kroppen på andra sätt.
//Lissie