Bästa bästa helgen!

Jag har haft en fantastisk helg med extremt mycket återhämtning. Lördagen tillbringades på Hagabadet med träning, spa och lunchbuffé. En helt fantastisk dag med två människor jag tycker om väldigt mycket! Jag tror vi alla behövde en liten flykt från verkligheten. Att dagen avslutades med spelkväll och middag var ju en riktig toppenbonus! Annars har det blivit en hel del andra goda middagar, mys i soffan och ärenden. Igår följde jag med till Varberg där jag tillbringade natten, var inte alls särskilt sugen på att åka hem i morse, men vad hade jag för val? Det enda positiva är att jag har på gränsen till nackspärr, eller ja det är väl inte den positiva delen, utan snarare att jag har medel för att lindra det hemma. Igår fick jag ha två halsdukar för att inte bli för kall och på så sätt bli ännu stelare. Lyckades iaf lindra lite genom att hitta triggerpunkter att trycka på, någon gång ska man ju kunna nyttja sina kunskaper på sig själv också. Hade ju en hyfsad hjälpreda också som naturligtvis gärna ville trycka, dels av välmening och dels för att jag tidigare under dagen gett honom smärta genom massage och triggerpunktsbehandling. Men mest tror jag del var välmening haha.

Jag hade tänkt att träna på min friskvårdstimme idag, dock är jag fortfarande skeptiskt till min gymträning och det blir ju ganska naturligt att gymma när man arbetar på ett gym. Lite smidigt sådär... Men jag kan ju alltid ta en promenad och sen köra lite övningar inomhus. Men jag måste som sagt hitta tillbaka till att gilla styrketräning. Vi körde ju ett styrkepass på Hagabadet och det var kul, men det var nog för det var med Denise och Paul, men det kan vara knepet, att hitta en träningskompis. Det hade jag ju i våras vilket var superkul och mysigt men nu har jag ändå velat köra själv. Men jag kanske ska fundera en extra gång över det... Alltid bra att reflektera över saker, vem säger att jag vill samma sak nu som jag ville för 2 månader sedan? Men det är lätt att fastna i rutiner.

Ikväll ska jag fixa hemma och sen gosa ner mig i sängen och kolla film, mysigt! Men naturligtvis inte lika mysigt som när man har någon som håller om en! :)

//Lissie

Att hitta inspiration

Jag tycker att Träningsglädje är en himla bra träningsblogg! Jag har så mycket lättare att inspireras av någon som inte är jättesmal utan som jag ser som mer lik mig. Vad man inspireras av är naturligtvis extremt individuellt men jag är en sån person som tror att jag lättast knyter an till saker som är nära mig. De flesta av de största träningsbloggerskorna i Sverige är smala, så är det bara, tyvärr får jag väl säga. För när vi har sådan liten bredd av exponering av de som tränar så kan (jag är ganska säker och kan antagligen hitta goda källor) det leda till att människor med till exempel övervikt och fetma känner att de inte "platsar" på gymmet. Det är ett moment 22 skulle jag vilja säga.

Men jag förstår de som känner ett utanförskap i de sammanhangen, trots att jag alltid idrottat och är utbildad idrottsvetare så kan jag ibland få riktig ångest på gymmet. Inte för att  jag är svag, för även när jag är svag i mina mått mätta så är jag stark, men när det handlar om kroppsform. Det är ju tragiskt, att det ska få påverka något man älskar. Nog fanns det viss utseendehets inom handbollen också, med det går ju inte jämföra med den på gymmet. Vissa dagar på gymmet känns det som jag står och drar mer i tröjan än lyfter vikter.

Friskis&Svettis där jag arbetar är ändå ett gym med mycket olika människor i olika former och olika åldrar, precis likadant är det i personalstyrkan. Så jag inser att jag gymmat på ett mer "utseendefixerat" gym så hade jag antagligen varit ännu mindre sugen att gymma. Vi har inga vågar på F&S för vi vill inte att ett pass hos oss ska förknippas med vikt. Ja, vissa människor behöver gå upp eller ner i vikt, MEN behövs det en våg för att bekräfta att en människa gått ner eller upp? I mitt fall så är mina kläder bästa redskapet för att avgöra om jag gått upp eller ned, både när det gäller muskler och fett. Skulle jag använda någon form av fysiskt redskap skulle jag välja ett måttband.

Jag har alltid sett mig själv som en "större" tjej, inte jättestor men helt klart större än medel. Rätt eller fel går ju verkligen att sia i. Jag kan säga det är med sorg jag tänker tillbaka att jag kände mig tjock när jag vägde 7 kg mindre än nu. Jag tror att jag dock kan blivit lite räddad av att jag alltid fått bekräftelse, vilket naturligtvis är på gott och ont. Men enda sedan mina tonår har jag fått höra att jag har en attraktiv kvinnlig kropp. Att få den sortens bekräftelse tror jag kan göra att man känner att man har något att leva upp till och att kroppen spelar stor betydelse. Samtidigt som det känns skönt att veta att andra gillar ens kropp även när man själv inte gör det.

Sedan jag flyttade till Göteborg har jag dejtat mycket och i vissa fall fått släppa min kroppsångest för att den helt enkelt inte passat in i situationen. För att jag inte vill att den ska förstöra bra saker. Jag har i många stunder fått inse att det sitter i mitt huvud, inte i huvudet på personen jag dejtar som tycker om mig precis som jag är.

Men det är svårt. Det blir ett invant mönster, en del av en själv, att ha svårt att acceptera ens kropp. Det är ju normalt, man ska ju helst inte tycka om sig själv för mycket helst, finns ju alltid något att förbättra eller hur? Det är så tragiskt. Just nu tycker jag mindre om min kropp för den är "trasig", för att jag inte kan använda den hur jag vill, för jag tappat muskelstyrka. Men samtidigt som jag vet att jag måste jobba upp både kropp och självförtroende så vill jag inte att min självförtroende ska vara baserat på min kropp, jag är ju så mycket mer än en kropp. Och nu för tiden är jag ju faktiskt mycket mer än en idrottstjej också. Idrotten kommer alltid ligga míg nära och hjärtat och det är ju min vision att arbeta inom idrott/hälsa-området. Men just nu kanske jag behöver hitta tillbaka till träningsglädjen genom att göra nya saker istället för att hänga på gymmet som just ner mer ångest. Se nya saker, hitta ny inspiration och utmana kroppen på andra sätt.

Bra blogginlägg av Träningsglädje: http://www.traningsgladje.se/2011/12/varfor-ar-jag-tjock/
Läs för sjutton!

 //Lissie

Back on track

Ajajaj, vad dålig bloggerska jag varit här... Under all kritik kan man säga... Men sånt är livet och eftersom jag ändå bloggar för min egen skull och inte någon annans så blir det som det blir. Men jag tänkte att jag skulle bli bättre på att uppdatera här, för nu tänkte jag verkligen komma igång med träningen. För det har liksom inte hänt än att jag fått in samma flow som jag är van vid, trots att jag har betydligt mer fritid nu när jag inte både pluggar och jobbar. Men jag tror tyvärr det till viss del beror på att jag arbetar på en träningsanläggning och vissa dagar liksom känner mig så "mätt" och bara vill hem och inte se några gymmaskiner eller svettiga människor. Jag tror jag måste satsa att bara träna här på min anläggning på min friskvårdstimme (som är under jobbtid) men annars leta mig till andra anläggningar. Ha det här som jobb och sen gå till andra ställen för att träna. Separera jobb och fritid.

Jag ska dessutom börja simma, känns som en bra investering i min kropp. Jag kan nämligen inte spela handboll som jag ville. Det tog bara 2 träningar för att inse att min kropp inte håller, men jag vill ändå säga att jag tagit det bra, bättre än förväntat. Jag accepterade läget ganska snabbt och tänkte att jag ändå är involverad i handbollen via Celtic/Kelt och att det inte betyder att det aldrig kommer bli en fjortonde säsong. Men just nu går det tyvärr inte. Så alternativa träningsmetoder är vad jag behöver hitta och simning som jag hållit på med i många år och som är både skonsamt och avslappnande är perfekt.

Igår gymmade jag på min friskvårdstimme, jag kände mig svaaag. Så himla tråkig känsla. Men jag vet ju att jag alltid kan bli starkare och framförallt att jag snabbt kommer bli starkare. Men idag tog jag det ganska lugnt ändå, jag tror att det är bättre att inte gå ut allt för hårt och bli besviken. Men det är nu det börjar och jag måste hitta rutiner och balans. Jag har ett väldigt bra supportteam och det känns gött! Något jag har kommit igång med är kosten, där har jag hittat bra ätmönster och goda vanor, och det är jag lite halt imponerad över själv haha. Men som sagt, har man människor med gott inflytande omkring en blir saker alltid lättare!

//Lissie