Bästa bästa helgen!

Jag har haft en fantastisk helg med extremt mycket återhämtning. Lördagen tillbringades på Hagabadet med träning, spa och lunchbuffé. En helt fantastisk dag med två människor jag tycker om väldigt mycket! Jag tror vi alla behövde en liten flykt från verkligheten. Att dagen avslutades med spelkväll och middag var ju en riktig toppenbonus! Annars har det blivit en hel del andra goda middagar, mys i soffan och ärenden. Igår följde jag med till Varberg där jag tillbringade natten, var inte alls särskilt sugen på att åka hem i morse, men vad hade jag för val? Det enda positiva är att jag har på gränsen till nackspärr, eller ja det är väl inte den positiva delen, utan snarare att jag har medel för att lindra det hemma. Igår fick jag ha två halsdukar för att inte bli för kall och på så sätt bli ännu stelare. Lyckades iaf lindra lite genom att hitta triggerpunkter att trycka på, någon gång ska man ju kunna nyttja sina kunskaper på sig själv också. Hade ju en hyfsad hjälpreda också som naturligtvis gärna ville trycka, dels av välmening och dels för att jag tidigare under dagen gett honom smärta genom massage och triggerpunktsbehandling. Men mest tror jag del var välmening haha.

Jag hade tänkt att träna på min friskvårdstimme idag, dock är jag fortfarande skeptiskt till min gymträning och det blir ju ganska naturligt att gymma när man arbetar på ett gym. Lite smidigt sådär... Men jag kan ju alltid ta en promenad och sen köra lite övningar inomhus. Men jag måste som sagt hitta tillbaka till att gilla styrketräning. Vi körde ju ett styrkepass på Hagabadet och det var kul, men det var nog för det var med Denise och Paul, men det kan vara knepet, att hitta en träningskompis. Det hade jag ju i våras vilket var superkul och mysigt men nu har jag ändå velat köra själv. Men jag kanske ska fundera en extra gång över det... Alltid bra att reflektera över saker, vem säger att jag vill samma sak nu som jag ville för 2 månader sedan? Men det är lätt att fastna i rutiner.

Ikväll ska jag fixa hemma och sen gosa ner mig i sängen och kolla film, mysigt! Men naturligtvis inte lika mysigt som när man har någon som håller om en! :)

//Lissie

Att hitta inspiration

Jag tycker att Träningsglädje är en himla bra träningsblogg! Jag har så mycket lättare att inspireras av någon som inte är jättesmal utan som jag ser som mer lik mig. Vad man inspireras av är naturligtvis extremt individuellt men jag är en sån person som tror att jag lättast knyter an till saker som är nära mig. De flesta av de största träningsbloggerskorna i Sverige är smala, så är det bara, tyvärr får jag väl säga. För när vi har sådan liten bredd av exponering av de som tränar så kan (jag är ganska säker och kan antagligen hitta goda källor) det leda till att människor med till exempel övervikt och fetma känner att de inte "platsar" på gymmet. Det är ett moment 22 skulle jag vilja säga.

Men jag förstår de som känner ett utanförskap i de sammanhangen, trots att jag alltid idrottat och är utbildad idrottsvetare så kan jag ibland få riktig ångest på gymmet. Inte för att  jag är svag, för även när jag är svag i mina mått mätta så är jag stark, men när det handlar om kroppsform. Det är ju tragiskt, att det ska få påverka något man älskar. Nog fanns det viss utseendehets inom handbollen också, med det går ju inte jämföra med den på gymmet. Vissa dagar på gymmet känns det som jag står och drar mer i tröjan än lyfter vikter.

Friskis&Svettis där jag arbetar är ändå ett gym med mycket olika människor i olika former och olika åldrar, precis likadant är det i personalstyrkan. Så jag inser att jag gymmat på ett mer "utseendefixerat" gym så hade jag antagligen varit ännu mindre sugen att gymma. Vi har inga vågar på F&S för vi vill inte att ett pass hos oss ska förknippas med vikt. Ja, vissa människor behöver gå upp eller ner i vikt, MEN behövs det en våg för att bekräfta att en människa gått ner eller upp? I mitt fall så är mina kläder bästa redskapet för att avgöra om jag gått upp eller ned, både när det gäller muskler och fett. Skulle jag använda någon form av fysiskt redskap skulle jag välja ett måttband.

Jag har alltid sett mig själv som en "större" tjej, inte jättestor men helt klart större än medel. Rätt eller fel går ju verkligen att sia i. Jag kan säga det är med sorg jag tänker tillbaka att jag kände mig tjock när jag vägde 7 kg mindre än nu. Jag tror att jag dock kan blivit lite räddad av att jag alltid fått bekräftelse, vilket naturligtvis är på gott och ont. Men enda sedan mina tonår har jag fått höra att jag har en attraktiv kvinnlig kropp. Att få den sortens bekräftelse tror jag kan göra att man känner att man har något att leva upp till och att kroppen spelar stor betydelse. Samtidigt som det känns skönt att veta att andra gillar ens kropp även när man själv inte gör det.

Sedan jag flyttade till Göteborg har jag dejtat mycket och i vissa fall fått släppa min kroppsångest för att den helt enkelt inte passat in i situationen. För att jag inte vill att den ska förstöra bra saker. Jag har i många stunder fått inse att det sitter i mitt huvud, inte i huvudet på personen jag dejtar som tycker om mig precis som jag är.

Men det är svårt. Det blir ett invant mönster, en del av en själv, att ha svårt att acceptera ens kropp. Det är ju normalt, man ska ju helst inte tycka om sig själv för mycket helst, finns ju alltid något att förbättra eller hur? Det är så tragiskt. Just nu tycker jag mindre om min kropp för den är "trasig", för att jag inte kan använda den hur jag vill, för jag tappat muskelstyrka. Men samtidigt som jag vet att jag måste jobba upp både kropp och självförtroende så vill jag inte att min självförtroende ska vara baserat på min kropp, jag är ju så mycket mer än en kropp. Och nu för tiden är jag ju faktiskt mycket mer än en idrottstjej också. Idrotten kommer alltid ligga míg nära och hjärtat och det är ju min vision att arbeta inom idrott/hälsa-området. Men just nu kanske jag behöver hitta tillbaka till träningsglädjen genom att göra nya saker istället för att hänga på gymmet som just ner mer ångest. Se nya saker, hitta ny inspiration och utmana kroppen på andra sätt.

Bra blogginlägg av Träningsglädje: http://www.traningsgladje.se/2011/12/varfor-ar-jag-tjock/
Läs för sjutton!

 //Lissie

Back on track

Ajajaj, vad dålig bloggerska jag varit här... Under all kritik kan man säga... Men sånt är livet och eftersom jag ändå bloggar för min egen skull och inte någon annans så blir det som det blir. Men jag tänkte att jag skulle bli bättre på att uppdatera här, för nu tänkte jag verkligen komma igång med träningen. För det har liksom inte hänt än att jag fått in samma flow som jag är van vid, trots att jag har betydligt mer fritid nu när jag inte både pluggar och jobbar. Men jag tror tyvärr det till viss del beror på att jag arbetar på en träningsanläggning och vissa dagar liksom känner mig så "mätt" och bara vill hem och inte se några gymmaskiner eller svettiga människor. Jag tror jag måste satsa att bara träna här på min anläggning på min friskvårdstimme (som är under jobbtid) men annars leta mig till andra anläggningar. Ha det här som jobb och sen gå till andra ställen för att träna. Separera jobb och fritid.

Jag ska dessutom börja simma, känns som en bra investering i min kropp. Jag kan nämligen inte spela handboll som jag ville. Det tog bara 2 träningar för att inse att min kropp inte håller, men jag vill ändå säga att jag tagit det bra, bättre än förväntat. Jag accepterade läget ganska snabbt och tänkte att jag ändå är involverad i handbollen via Celtic/Kelt och att det inte betyder att det aldrig kommer bli en fjortonde säsong. Men just nu går det tyvärr inte. Så alternativa träningsmetoder är vad jag behöver hitta och simning som jag hållit på med i många år och som är både skonsamt och avslappnande är perfekt.

Igår gymmade jag på min friskvårdstimme, jag kände mig svaaag. Så himla tråkig känsla. Men jag vet ju att jag alltid kan bli starkare och framförallt att jag snabbt kommer bli starkare. Men idag tog jag det ganska lugnt ändå, jag tror att det är bättre att inte gå ut allt för hårt och bli besviken. Men det är nu det börjar och jag måste hitta rutiner och balans. Jag har ett väldigt bra supportteam och det känns gött! Något jag har kommit igång med är kosten, där har jag hittat bra ätmönster och goda vanor, och det är jag lite halt imponerad över själv haha. Men som sagt, har man människor med gott inflytande omkring en blir saker alltid lättare!

//Lissie

Kostrådgivning imån

Imån ska jag göra en spännande sak, spännande och aning otäckt, iaf i min värld. Jag ska nämligen på kostrådgivning. Det är inte det att jag inte har bra koll på kost, för det har jag absolut, men jag känner att jag behöver en spark i baken. Framförallt för att äta regelbundet. Men som jag skrivit innan så kan jag tycka att mat kan vara komplicerat och en ganska farlig trigger för ett ohälsosamt beteende. Jag gillar inte tuffa begränsningar i mat utan för i mitt fall iaf om jag begränsar mig så blir jag extremt sugen på det jag förbjudit (kategori: man vill alltid ha det man inte kan få). Jag kan även se en problematik i att ha specifika ätardagar då man äter allt man varit sugen på under övriga delen av veckan för det känns som det kan bli en hel del hetsätning då.

Som ni märker så kan jag problematisera mat en hel del. Jag tycker mat är komplicerat och speciellt i dagens samhälle när det är så mycket fokus på vad man ska äta och vad man inte ska äta. Det blir liksom för mycket ibland, vi har lite tappat det sunda förnuftet, åt bägge hållen. Hälsa är en balansgång och ganska svårdefinierat område. När jag valde att det var inom det här området jag ville jobba för 8 år sedan så såg det ganska annorlunda ut vilket gör att jag måste omvärdera vissa saker från hur jag kände då till hur jag känner nu för att ha samma passion som innan. Men jag tror även det är viktigt att jag är sann mot mig själv och mina värderingar.

Imån ska jag även göra en mätning av kroppssammansättningen och sen om ca 6 veckor göra en uppföljning. Jag tänkte att jag skulle köra 6 veckor med ganska intensiv styrketräning så det som kommer bli mest intressant ska bli att se förändring på muskelandel. Förra gången jag gjorde testet var för flera år sedan under en period då jag knappt tränade och då hade jag ändå en högre muskelprocent än medelkvinnan så förhoppningsvis ser det ännu bättre ut nu!

Som sagt ska det bli spännande imån. Jag måste verkligen fokusera på att gå dit och vara helt blank i huvudet och sedan själv bilda mig en uppfattning om allt. Men mitt fokus ligger som sagt på att försöka äta regelbundet först och främst för det är det jag framförallt slarvat med under de senaste åren, mkt pga stress och bortprioritering. Sedan ska det bli intressant att träffa någon inom samma område som läst samma utbildning men en annan inriktning :)

Typ godaste som finns!

//Lissie

Att andas en idrott

När jag var yngre så handbollen mitt allt. Jag andades handboll praktiskt taget. Jag började när jag var nio år efter att ha följt med min dåvarande bästa vän på en träning. En träning var det som räckte för att jag skulle bli fast och sedan vara fast i många år. När jag började högstadiet var det naturligt att söka handbollsklass på Junedalsskolan och när jag började gymnasiet var det naturligt att läsa idrott & hälsa med handbollsinriktning. När jag som 17-åring inte fick den speltid jag förtjänade i min modersklubb och ett lag från den konkurrerande klubben ville ha mig tog jag beslutet att gå även om det kändes som ett svek. Men jag visste att jag skulle svika mig själv mer genom att stanna och ständigt känna frustration. Min modersklubb vägrade dock att skriva på övergångspapperna vilket gjorde att jag halv säsong inte fick spela några matcher. Jag var då en ledsen 18-åring som efter en fantastisk försäsong visste att jag hade större potential än någonsin men inte fick chansen att visa det. Men ett miljöombyte var precis vad jag behövde och jag insåg att lojalitet tyvärr inte alltid betyder något gentemot andra men alltid betyder allt gentemot sig själv. 

När jag var yngre såg jag till att allt matchade matchdräkten, t ex nagellack, hårband, svettband, lagkaptensband, ögonskugga och strumpor. Ganska imponerande att jag lyckades få tag på alla dessa saker då våra matchdräkter hade de vackra färgerna gult och grönt... Att måla på grönt eller gult nagellack var liksom mitt sätt att tagga till innan match.

Jag var en duktig försvarsspelare och spelade praktiskt taget alltid i mittförsvaret trots min längd. Men jag kompenserade min längd med känsla. Tack vare att ligga steget före så hade jag inga problem med att hantera längre och större spelare. Känsla, styrka och en oräddhet kom jag långt med. Jag älskade styra försvaret och jobbade hårt för att få alla i laget att förstå att de bästa försvaren jobbar tillsammans. Om en spelare missade att ta sin spelare i försvaret skulle det alltid finnas någon bakom för att täcka upp.

90-laget jag spelade i under mina yngre år var ett fantastiskt talangfullt lag, och ett förbaskat bråkigt lag. Ett tag kändes det som att det var bråk varje träning, men trots detta levererades det på matcher och guld i serier, DM & cuper skördades. Vi var ett väldigt framgångsrikt lag som syntes och hördes var vi än kom och vi hade mycket kul tillsammans, t ex i Prag och i Danmark. Jag höll mig utanför bråken i laget förutom när jag försökte medla. Jag tror det var delvis därför jag blev lagkapten, för jag var opartisk, inte rädd för att ta en diskussion när det behövdes och för att jag var otroligt hängiven laget och idrotten. Att vara så hängiven och dessutom vara lagkapten kunde ibland vara ganska frustrerande, speciellt när vi kom upp i den åldern när många andra saker som t ex killar och alkohol allt mer lockade. Hur mycket ansvar jag än ville ta för mitt lag så var det ju faktiskt individuellt ansvar som la grunden för prestation.

Som sagt, handbollen var min största kärlek i livet och utvecklades till min identitet. Många förknippade mig med handboll och jag förknippade mig med handboll. Min första pojkvän var handbollsspelare liksom mina närmsta vänner. Det var delvis tack vare handbollen jag bestämde mig för att bli nykterist. Tack vare handbollen fick jag resa till ställen som Tjeckien och Island, uppleva förälskelser och skapa minnen för livet. 

När jag var 19 år tog jag studenten, flyttade till Halmstad och avla ett löfte till en idrottsläkare att ta ett minst ett år helt off eftersom jag hade rejäla förslitningar i ljumskarna. Jag hade gjort ett bra sista SM vilket gav lite lugn i själen. Det var svårt att släppa taget eftersom jag var handboll men ju längre tiden gick desto mer började jag släppa handbollen helt. Jag brydde mig inte om serier, jag brydde mig inte om de lokala Jönköpingslagen, jag brydde mig inte om handboll överhuvudtaget även om det ibland kunde svida till lite i hjärtat av saknad. Men de sista säsongerna hade varit tuffa mentalt och min kropp var sliten och trasig. Jag började uppskatta att ha en fritid utan massa inplanerade aktiviteter.

2011 tog jag ett studieuppehåll från mina studier. Jag blev halvt medtvingad på en handbollsträning av två vänner som ville börja spela igen. Jag var däremot osäker på om jag verkligen ville men bestämde mig för att ge det en chans. Laget vi skulle provträna med var ett lag där de flesta spelarna var födda 93/94, en årskull jag inte haft så mycket koll på eftersom det ändå var 3-4 år som skiljde mellan oss, jag visste dock att det fanns mycket potential i laget. Efter träningen gick jag hem och grät, jag kände mig nämligen värdelös. Jag dömde mig själv väldigt hårt efter en träning utan att ta särskilt stor hänsyn till att varken fysiken eller känsla var på topp. Jag kunde ha skitit i det efter den träningen, men någonstans kände jag "skam den som ger sig", så jag fortsatte gå på träningarna. Det gjorde däremot inte de vänner som tvingat med mig första gången, de la av ganska snart.

Ibland sved det att jag kände mig så otroligt kass jämfört med hur jag varit som yngre men ju mer jag tränade och spelade desto snällare blev jag i mitt tänk. När det blev dags för sommaruppehåll fanns det en osäkerhet om laget skulle finnas kvar och många spelare drog till andra lag. Men till slut blev det ett lag och trots att jag flyttat till Götet passade jag på att spela och träna när jag var hemma i Jkpg och trivdes fantastiskt bra med det. Jag hade mindre press än någonsin på mina axlar vilket var extremt skön känsla och tillät mig spela på ett annat sätt än innan. 

Nu har det gått en säsong sedan jag spelade handboll men jag har ju ändå fått en fin dos med handboll genom Celtic & kelt och vänner i andra lag. Men jag känner ett stort sug att nu till hösten spela själv. Utmaningen blir att hitta rätt lag, att släppa min prestationsångest och att bygga upp min kropp. Jag måste acceptera de skador jag har och precis som jag gör med andra, möta mig själv där jag är idag. Min fysik är inte optimal för handboll för tillfället men än är det ju faktiskt inte höst och att ha som motivation att få sitta iklädd en matchdräkt i en handbollshall är faktiskt inte dumt alls...

En av få matcher under mina 13 år med 2 utvisningar på samma match, annars var gula kort min grej.
Att ligga på den magiska gränsen. 

//Lissie

På väg upp

Karl-Magnus, gyminstruktör på Friskis där jag arbetar är ju en person som vars namn jag tidigare nämnt. Han är en otroligt inspirerande människa och jag tycker han är fantastiskt på att peppa och motivera. Men nu var det faktiskt inget hyllningstal jag skulle skriva utan om en sak han sa till mig för ett tag sedan. Vi stod och pratade jobb och utbildning och jag pratade om utbildningar jag var intresserad av och då sa han något i stil med; ”Men Lisa, du vet ju vad du håller på med redan nu, du kan ju det här.”

Han har ju en poäng… Jag har ju studerat idrott och hälsa i 6.5 år, spelat handboll i 13 år, gymmat i 5 år. Jag är ju ingen nybörjare inom området, jag har kunskap och jag har passion. Men som nyexaminerad i en värld som kräver erfarenhet så känner jag mig ganska okunnig ibland. Jag kollar på kurser och inser att jag faktiskt nästan redan innan pluggat kurserna jag ser framför mig på datorskärmen.

Jag kan inte allt, men jag kan mycket och jag är villig att lära mig mer. Jag har en sund och vettig inställning till idrott, hälsa och kost och jag älskar arbeta med människor. Efter att coachat och hjälpt vänner och bekanta med olika saker, bland annat komma igång och träna så vet jag att jag kan coacha på ett sätt som når fram. Jag har arbetat med människor på olika sätt i många år nu och vet att det som krävs för att skapa någon form av relation är lyhördhet, nyfikenhet och en tro på att människor kan prestera.

Ibland är det lätt att känna sig liten i den här stora världen men att ha tro på sig själv och sin kompetens är viktigt. Liksom att aldrig tappa hoppet eller låta sina drömmar blekna... :)

På väg upp...

//Lissie

Bästa lunchrasterna!

Att nyttja min lunchrast till att träna är awesome! Dels för det känns vettigare än att sitta ner i en timme och dels för att det sällan är mycket folk på jobbet vid den tiden. Jag brukar alltid köra i en sal för att få vara helt själv, jag tycker det är så skönt att helt kunna gå in i min egna värld :) Idag körde jag först crosstrainer för att få upp pulsen och sen körde jag fys i en sal :) Så gött var det :D Tänker helt klart se till att göra det till en rutin att träna på lunchen! :)

//Lissie