Idag körde det igång kan man säga... Blev två pass dessutom, tack vare Karl-magnus. Tanken var att vi skulle hinna prata en hel del mer än vad vi gjorde men det är ju inte dumt alls (NU I EFTERHAND) att ha klarat av två pass. Första var ett benpass som ganska snabbt gav sköna krampkänningar och andra ett TMI (träna med instruktör) som Karl-magnus höll i. Jag var lite lagom (okej, typ inte alls) motiverad till ännu ett pass med tanke på att mina ben skakade så jag knappt kunde gå ner för trappan från gymmets övervåning... Men det går inte säga nej till Karl-magnus och nu i efterhand kan jag ändå tycka att det var gött.
MEN, och här kommer ett viktigt men, jag måste jobba med min prestationsångest. Den är mitt största hinder i min träning och jag måste börja face the fact att den inte kommer försvinna av sig själv. Jag är bra på att coacha andra till att fokusera på sig själva och inte låta andra störa ens koncentration. Dock är jag ganska självcentrerad när jag gymmar och lyckas komma in i mitt flow men det är liksom innan och efter det är jobbigt.
Jag anser ju inte att någon ska ha någon form av ångest när det kommer till träning för träning ska ju göras för man själv mår bra av det. Hälsa är ingen tävling. Det spelar ingen roll hur bra, dålig, rutinerad, oerfaren, stark, svag du är, för du är ju där för dig själv och dina "resultat". Jag är en stark tjej som tränat i hela mitt liv och har en kandidatexamen i idrottsvetenskap men ibland får jag en känsla av att jag är en otränad person som inte kan något. Det intressanta är dock att jag känner mig helt trygg i att coacha andra men inte i rollen att coacha mig själv.
Jag blir så störd av att min kropp inte alls är lika funktionell som förr, dels pga att jag tränar mindre och dels pga mina skador. Jag kan inte blunda för att mina skador gör min träning mindre rolig eller att jag känner mig kass när jag måste ursäkta mig att jag inte kan göra en övning för att jag vet att min hand inte kommer vara användbar dagen efter om jag utför övningen. Jag kan inte heller blunda för att tränings/mat/hälsohetsen som pågår gör mig helt matt, trots att jag själv egentligen lever för det området...
Jag måste hitta mer glädje och mod i träningen... Jag måste sluta fokusera på andra, våga göra saker jag vill göra men är rädd att jag är dålig på och jag måste acceptera att min kropp inte är lika fantastisk som för några år sedan. Jag måste jobba utifrån mina egna förutsättningar och inte jämföra mig med andra liksom (eller den jag var förr i tiden). Jag måste vara här och nu och släppa taget om den jag var. För även om kroppen är sliten och inga DM-guld eller seriesegrar trillar in nu för tiden så är jag på helt rätt ställe. Jag passar in i den här branschen och jag kan göra gott både för mig själv och andra. Jag har vågat göra så mycket saker sedan jag flyttade hit till Göteborg och jag vill inte vara så rädd för att inte lyckas med saker att jag inte ens försöker, speciellt inte inom träningen. Det är dags att våga vara den jag vill vara och inte låta mina hjärnspöken stå i vägen.
//Lissie